Det räcker nu.

Jag är inte intresserad av fotboll, men de som är det får gärna vara det för mig.

Vissa tror att slagsmål hör till fotboll. Men det som hände igår i Helsingborg har inget med fotboll att göra. Det är ett våldsbrott. Det är ett övertramp mot mänskliga rättigheter och yttrande frihet. Det har inte med sport att göra överhuvudtaget. Jag känner mig lite uppgiven och väldigt besviken på vart mänskligheten är på väg när det är ok att slå ihjäl en kille för att han hejade på ”fel” lag.

Jag beundrar manifestationen i Helsingborg i kväll. Det är bra att människor samlas och talar om att våld är inget vi står bakom. Visar på viljan att  kunna gå på fotbollsmatch och heja fram sitt lag utan rädsla. Visar att på ren skånska, Det är nock nu! Jag hoppas att alla med makt i detta fall tar på sig ansvaret att kämpa för att våldet ska bekämpas genom lagar, bestämmelser och sanktioner.

Så oerhört tragiskt är detta. Det räcker nu!

Annonser

Sommartid

Solen har värmt mitt ansikte både i går och idag. Så härligt att kunna gå omkring i bara t-shirts och jeans. Ljuset och solen gör att jag mår så bra, att jag faktiskt kommer på mig själv med att le, fast jag har gjort en massa måsten.

Idag har vi ställt om klockan till sommartid. Det här med sommartid är ju lite speciellt. Varje land får själv bestämma om man ska ha det eller inte. Sverige har haft det sedan 1980. Det finns länder som har valt att ha ”sommartid” hela året och andra som valt att inte ha sommartid alls. En del hävdar att ändrandet av tid gör att till exempel boskap blir stressade och inte mår bra av ändring av tex mjölkningsrutiner. Hade jag fått bestämma så hade vi sommartid hela året så att vi fick så mycket ljusa kvällar som möjligt.

I kväll låter jag tankarna virvla runt och hamnade hos Gyllenetiders Hej Hej sommartider! Denna glada låt som verkar ha blivit odödlig. Den ingår i min städlista på spotify! Städning är bland det tråkigaste som finns, tycker jag, men det blir lite roligare att bjuda upp Herr Svabb till discotoner!

 

 

Änglar

Jag har under flera dagar, vid flertalet gånger tänkt på änglar. Änglar är inget jag funderar särskilt ofta över, kanske är det dödens närvaro som gjort att de dykt upp. Änglar har en lång historia och finns omnämnda i flera religioner som islam, judendomen och kristendomen. I religionen är änglar andeväsen som fungerar som sändebud. Men änglar är det många som kan ta till sig och man behöver inte ha en religiös tro för att tro på änglar. Det visar inte minst det stora utbudet av avbilder av änglar.

Jag läste en intressant tolkning om änglar . Där änglarna var vårt överjag som står för det ”rätta” och gudomliga och demonerna är det omoraliska detet, utsända från helvetet. Människorna är jaget som slits mellan lockelsen från demonerna och den rätta vägen. Denna tolkning har verkligen Freudglasögon på sig!

Ibland känns det som om vissa människor är änglar. Människor som gör gott utan att räkna med egen vinning. Människor som bara räddar en situation eller en människa. Det är vardagsänglarna. Jag tror att alla känner minst en sådan person.

Det finns en fantastisk kvinna, Lehna Edvall som skapar betongänglar som placeras ut över hela världen sedan 2004. Dessa änglar placeras ut som en motpol till alla ondska i världen. Människor som Lehna skaparinte bara änglar utan även hopp! Googla och se bilder på hennes vackra skyddsänglar.

Det händer en massa hemskt i världen. Det finns ondska och lidande. Men alla har vi ett val, där vi kan välja att göra gott. Att faktiskt bli en vardagsängel utan vingar!

 

Önskningar

Jag har en önskelåda. Det låter kanske konstigt, men det är en fin låda där jag förvarar bilder och skrivna lappar med önskningar som jag har. Det är bilder på platser jag vill besöka, på utmaningar jag vill ha, på saker jag skulle ville äga och saker jag vill göra. Ibland tittar jag igenom denna ask och upptäcker att jag förverkligat en och annan önskning. Som till exempel önskade jag mig ett nytt jobb och för ett år sedan förverkligades det. Jag har även blivit med cykel vilket var en av mina önskningar.

Så klart är det så att jag har gjort val, som har lett mig dit jag är i dag. Men jag tror att genom att fokusera mina tankar på mina önskningar, så är det större chans att det blir som jag önskar. Det blir som man tänker!

 

Möt Agnes

 Idag fick jag en idé till hur jag ska fortsätta en berättelse som jag har i huvudet, men som gäckar mig lite, så den har tagit kvällens skrivtid. Så idag får ni i stället för mina tankar, möta Agnes en av mina tre karaktärer i denna berättelse.

Agnes

Hennes skor var rejäla, fotriktiga och bruna. Alltid bruna som passade till den beige kappan. Skorna var valda med omsorg, hade varit dyra i inköp. De hade några år på nacken men såg välvårdade ut. Hårt knutna satt de på hennes små fötter som raskt gick längs gatan, på väg till torget. Fiskbilen skulle vara där. Två strömmingar och en liten burk av den där goda såsen stod på listan. Som var ordentligt hopvikt och nedstoppad i i kappfickan tillsammans med portmonnän. Inte för att hon behövde lappen men hon tyckte om den rutinen.

Trots att hon handlat av fiskhandlaren i minst tio år så fanns det inget igenkännande. Hon hade lagt märke till att fiskhandlaren brukade småprata och skämta med andra stamkunder. Hon fick sin fisk och burken med sås, vecklade upp den omsorgsfullt vikta tygkassen och stoppade ner varorna.

Hon valde en annan väg än den hon kommit. Nu gick hon långsammare. Tittade i skyltfönstren på kläder hon aldrig burit och osäker på vad de kallades. Fick syn på sin egen spegelbild, rykte till och slog ner blicken. Fortsatte gå, lite raskare nu av genansen. Hon passerade bokhandeln, men stannade sedan tvärt och vände och gick in. Hon kunde inte minnas när hon var i en bokahandel senast. Några skolflickor stod och valde bland pennorna annars var det tomt i butiken förutom Agnes och expediten. Hon gick längs hyllorna och tittade på titlar hon aldrig hört talas om. Så såg hon boken, kunde inte släppa den med blicken. Handen tog upp boken och hon gick mot kassan. Expediten var vänlig, kommenterade vädret och att hon gjort ett bra val. Hon förstod inte vad han menade med val, hon hade inte haft något val.

Pulsen var högre än normalt. Hon ökade på stegen för att komma hem, till tryggheten och katten. Katten som väntade på sin strömming. Hon log lite vid tanken på katten, hur han valt just henne. Det var första gången hon känt sig utvald. Katten flyttade in när hon blev ensam i huset. Det slog henne att det var två förändringar på ganska kort tid i hennes liv, som sett likadant ut under många, många år. Först katten och nu boken.

Hon öppnade dörren, hängde av sig kappan och ställde skorna i skohyllan. Den lilla påsen med boken hängde hon på en krok i hallen. Tog kassen med strömmingen, fortsatte till köket. Katten mötte henne, visste precis vad som väntade. Hon satte sig och gav den ena fisken till katten, såg på hur den slukade den med ben och allt. Önskade att hon kunde ta för sig på samma självklara vis.

Hon gick förbi hallen, tittade på påsen med boken men kunde inte förmå sig att ta den. Kunde höra hennes mors röst förmana även om hon inte längre levde.

– De där böckerna för inget gott med sig. Håll dig sysselsatt, så stillas tanken. Se så, disken väntar.

Trotsigt gick hon ut i hallen och tog påsen med boken. Fortsatte till köket, satte på tevatten och tog en skorpa ur burken på diskbänken. Långsamt tog hon upp boken och tittade nästan vördnadsfullt på den. Tog tekoppen, skorpan, boken och gick in i finrummet. Slog sig ner i en av fåtöljerna som stod vid fönstret. De såg ut som nya men var gamla, inte särskilt ofta använda. Hörde åter sin mor i huvudet.

– Vad tar du dig till? Äta skorpor gör man i köket. Inte i Mitt Finrum.

Hon kände sig lite upprymd, en känsla som var ovan. Hon öppnade boken och drog in den speciella doften av en ny bok. Hon började läsa.

Tårar

Få saker är så obekväma som tårar. Många människor har svårt att se någon annan gråta. Det är liksom fel att visa att man är ledsen. Det många tycker är mest obehagligt är en man som gråter. Det hör inte ihop med bilden av en stor, stark och trygg man. En del tycker att det är oattraktivt, men inte jag. För mig är det beviset på att man har känslor.

Jag är nog lite annorlunda, men jag tycker om tårar. Jag gråter ganska ofta. För mig är tårar ett sätt att lätta på trycket när känslorna stormar inom mig. Tårarna behöver inte alls komma för att jag är ledsen. Det kan lika gärna vara för att jag är rörd eller för att jag är glad. De har också en förarglig förmåga att komma när jag är arg. Jobbigast är när tårarna kommer för att någon visar mig medkänsla, det är den svåraste känslan att hantera för mig. 

I mitt yrke träffar jag många människor som berättar om saker som de är ledsna över. Många gråter men det gör mig inget. Jag är inte rädd för tårar. För mig är det en del i en process som för oss framåt.

Vår kultur skapar normer om vad som är normalt och acceptabelt. Jag undrar vem som satte gränserna en gång för länge sedan? Och vad han tänkte på när det gällde tårar? Tårar är ju en del av livet, så varför ska vi dölja dem?

 

Tacksamhet

Idag känner jag tacksamhet för att jag fick ett så mysigt samtal med min yngsta dotter idag. Jag återvänder alltid till att öva mig på att känna tacksamhet när jag inte mår helt hundra. Tiden efter min separation från mina flickors pappa, så tvingade jag mig själv att skriva ner minst 20 saker jag var tacksam för varje dag. Då var det fruktansvärt svårt att komma på en enda sak att vara tacksam över, det blev små saker som att jag kommit ur sängen, att jag borstat tänderna och att jag fått en kram av min dotter. Det kändes alltid bra att ha gjort det, jag kan inte riktigt förklara hur det kommer sig, men jag vet att det ändrar mitt tänk. Det vrider min blick mot det som är positivt hur tråkig och tuff dagen än är. Idag nöjer jag mig med tre;

Idag är jag tacksam över att jag har lyckats hålla alla projekt flytande under dagen.

Idag är jag tacksam att jag får ha mina två tjejer här hos mig extra länge.

Idag är jag tacksam att jag har fått prata med andra som också kände Åsa.

Vad är du tacksam för just idag, en vanlig regnig tisdagskväll?