När jag har skrivit detta inlägg har jag klarat 10 procent av denna bloggutmaning, minst ett inlägg om dagen i 100 dagar. Jag är faktiskt lite stolt över att jag trots feber och massor att göra på jobbet har lyckats med att få till något varje dag. Jag känner att min lust att skriva har stärkts och jag har plockat fram några av mina oavslutade skrivarprojekt och börjat fila på dem igen. Det finns idéer till två barnböcker, en roman och flera lösa trådar, de ligger i mitt huvud och ibland skaver någon av idéerna lite extra, precis som om den känner att den vill ha mer uppmärksamhet. För sex år sedan berättade jag inte för någon, att jag tycker om att skriva, för jag tyckte inte att något av det jag skrev dög. I samband med min skilsmässa så började jag en långsam resa till att hitta mig själv igen. Jag formulerade mina egna livsord som blev någon form av stöd. Mina livsord är älska, njut, skratta, utmana och ta ansvar. Dessa ord är viktiga ingredienser i mitt liv för att jag ska känna mening. Så nu har jag utmanat mig själv dubbelt, dels genom bloggen men också genom att berätta om mitt skrivande.
Har du funderat över livsord? Skulle vara roligt att får veta!
Apropå ditt skrivande har du väl hört att man själv är sin värste kritiker!
Tips : låt någon/några som du litar helt och fullt på läsa och lämna positiv och negativ feedback.
Jo, så är det. Jag låter några få läsa, men långt ifrån allt. Jag övar mig…