Närvaro

Det finns dagar då min hjärna ”jobbar” på annat håll än att vara närvarande här och nu. Då jag vänder och vrider på ord som sagts, saker som hänt och problem som behöver få en lösning. De dagarna är jag inte närvarande i nuet. Tror tyvärr att många av oss känner igen detta lite för ofta.

Idag är ingen sådan dag. Idag har jag varit närvarande och deltagit i nuet fullt ut. Det är en riktigt skön känsla att hålla fokus på vad som händer just nu och att delta fullt ut i sandtårtebyggande (jo, det blev en trevåningstårta med snäckdekorationer, min ”marsipanros” blev dock inte godkänd). Det är som om allt blir enkelt, samtalen flyter och glädjen spirar. Sådana här dagar ger energi både idag, men också som ett härligt minne som ska påminna om att det är såhär det ska vara, helt enkelt!

Träning

Jag tycker att det är bra att det blivit så populärt med träning i alla dess former och att fler och fler tar ansvar för sin hälsa och välmående. Men en reflektion jag gjorde idag när jag var ute på en lätt joggingtur i värmen, var vilken prylindustri träning har blivit under senare år. Här springer jag med funktionskläder ingen bomull så långt ögat når och fötterna i speciella löparstrumpor (som är oumbärliga) nerstoppade i mina nya sköna addidas boostskor. Hållaren till telefonen på armen med nedladdad spellista om jag mot förmodan skulle vilja ha musik och appen som mäter och dokumenterar hur fort och långt jag springer. När jag för tio år sedan drog på mig träningskläderna och stack ut i skogen på en joggingtur så var det betydligt enklare utrustning men känslan var den samma när jag hade gjort träningspasset. Den där känslan av att vara nöjd med mig själv och att kroppen använts på ett sätt som den är gjord för. Den känslan kan ingen utrustning i världen skapa men den kan göra resan lite mer behaglig! Kanske är det så att denna prylhysteri gör att det blir onödigt svårt att börja träna. Vill bara säga att det räcker långt med ett par bra skor och strumpor för att börja springa!

Bra kvinna reder sig själv eller hur är det med att våga luta sig mot andra?

Jag är självständig och reder mig fint själv. Med några års övning fixar jag det mesta för att klara mig själv, där med inte sagt att jag gör allt själv. Har blivit bra på att ta reda på saker och att lösa saker med hjälp. Det tar dock fortfarande emot att be om hjälp, som jag inte kan återgälda, vill stå i skuld till någon annan. Detta sitter djupt i mig, jag frågar mig då och då varför det är så farligt att förlita sig på någon annan. Skulden är en del men också att jag inte riktigt känner mig fri att säga nej om jag inte vill/kan om jag står i skuld till någon annan. Jag har svårt att säga nej innan och vill gärna hjälpa människor runt mig om jag kan. Det knäppa är att jag väntar mig inte att någon annan ska återgälda det jag har gjort men jag själv känner att jag måste. Vad kommer detta sig av?

Finns det fler som känner som jag??

Inspiration

Igår mötte jag en person som visar att saker är möjligt, som tar tjänstledigt och far iväg på nya äventyr, under en längre period till ett främmande land. Jag lyssnade, önskade att jag var lika modig och någonstans inom mig så väcktes drömmen till liv igen, om att få göra något liknande. Jag har länge haft tankar om att jag skulle vilja vara mer flyttbar, speciellt under vinterhalvåret. Det finns några men, som jag inte har lösning på just nu, men jag kommer få svaren om jag bara ställer frågorna. Samtalet gav mig ny inspiration till att tänka större!

 

 

 

Orättvisor

Livet är inte rättvist. Det måste man vänja sig vid, annars blir det jobbigt att leva, och millimeterrättvisan kommer aldrig att fungera i ett samhälle, men det finns gränser för vad som är ok. Det finns få saker som gör mig så arg som orättvisor, extra berörd blir jag när orättvisor drabbar de som redan är svaga på olika sätt eller att det saknas någon vettig logik.

Har just läst en artikel om sommarkorten hos Skånetrafiken. Reser två personer med sommarkort så får upp till 3 barn följa med gratis, men om en person reser med sommarkort så får inget barn åka med gratis. Så kärnfamiljen kan åka billigt, men en ensamstående får betala för sina barn. Skånetrafiken tillhör Region Skåne och finansieras till stor del av skattepengar som alla som arbetar bidrar till. Hur kan ett sådant bolag få premiera vissa grupper. Deras lama svar; det är fritt att köpa två sommarkort för vem som helst,  gjorde mig väldigt ledsen och den personen har inte alls fattat poängen.

Som ensamstående förälder har man en mer begränsad ekonomi än de flesta familjer med två inkomster. Det framstår som orimligt att alla vi som är ensamstående ska vara med och bidra till att kärnfamiljerna ska få rabatt, men det är precis det som sker i flera sammanhang. Ett exempel är att en kärnfamilj (2 vuxna + upp till 3 barn) som vill bada på Ugglebadet i Perstorp köper familjebiljett för 125kr.  Kommer du ensam med barn är det styckpris som gäller och du betalar 50kr/vuxen och 25kr/barn. Var är logiken och rättvisan i detta?

Det har blivit bättre men är långt i från bra. De privata företagen har anpassat sig mer till hur verkligheten ser ut och har oftare erbjudande som vänder sig till olika familjekonstellationer. Trodde dock att offentliga verksamheter skulle gå i främsta ledet i kampen mot att skapa samma möjligheter för alla men det verkar inte så.

 

Så var det dags att summera 100 dagar!

Måste bara börja med att få skrika ut att JAG GJORDE DET – BLOGGADE I 100 DAGAR I ETT STRÄCK!

Faktiskt stolt över mig själv över att jag klarat både gårdagens och dagens utmaning. Klapp på axeln!

Dessa 100 dagar har fått mig att tänka på vad jag verkligen tänker på. Jag har lärt mig att det är inte alltid är så lätt att på en kort stund samla tankarna kring att skriva något som är vettigt. Det beror på hur jag mår, det blev så tydligt vilken känslomänniska jag är och hur svårt jag har för att motivera mig när jag är av banan.

Jag skrev tidigt om mina livsord; älska, skratta, njut, utmana och ta ansvar. Ord som är så viktiga, som jag behöver som en ledstång i livet för att hitta en väg, även när det är svårt. Ord som jag haft med mig under ganska många år nu. 

Jag har skrivit en del om att älska, det jag älskar mest har en central plats i mitt liv – mina fina tjejer. Att älska är ibland smärtsamt, tufft, fantastiskt, varmt och så mycket mer, ibland är det lätt att glömma att det är det som ÄR att älska en annan person.

Skrattat har jag gjort en hel del under denna 100 dagars period men också gråtit en del eftersom det varit tuffa händelser. Jag har nog inte skrivit så mycket om att skratta, det finns anledning till det, jag tycker det är svårt att skriva om sådant som jag tycker är roligt och skrattar åt.

Njutit har jag gjort mycket av både små och stora ting, mycket av att bara få lov att vara och att möjligheten till andningshål ökat lite grann. Jag hoppas att jag har lyckats inspirera till att njuta mer!

Utmana – den största utmaningen har faktiskt varit att hålla ut och fortsätta att blogga fast jag ibland har känt att det varit tråkigt. Det är jag stolt över. Jag utmanade mig också till att låta vänner få ta del av det jag skrivit och det är också ett steg i rätt riktning. Är så tacksam för alla era hejarop här på bloggen, i mail, i verkligheten och på andra sociala medier. Vissa ämnen har fortsatt att diskuteras på olika sätt och det tycker jag är roligt. Det är att det funnits läsare hela tiden, som gjort att jag har klarat denna utmaning och att jag har fått smak på att dela med mig av mina texter.

Att jag tog mig runt trailloppet igår, uppför rejäla backar, nerför hala berghällar, genom kärr och över vattenfyllda diken, på ungefär den tid jag tänkt, stärkte mig! Knäppt nog tyckte jag det var kul också!

Ta ansvar för mig själv, men också för andra människor, djur och vår planet har nog genomsyrat en hel del inlägg under den här tiden. Jag tycker det är viktigt att ta ansvar framförallt för sig själv.

Tacksamhet är också ett betydelsefullt ord för mig. Att hela tiden påminna sig själv om att vara tacksam för saker, stora som små, men ändå kunna tänka framåt och vilja utvecklas! Ingen lätt uppgift men det gäller att öva och öva!

Jag kommer inte fortsätta att blogga varje dag, men som det känns nu, så kommer jag säkert att skriva då och då, så fortsätt gärna att kika in. Skrivandet kommer jag alltid att fortsätta med på olika sätt, just nu pockar Agnes historia på att bli nerskriven, så henne tänker jag ge tid framöver!

Återigen, ett stort tack för att just du läser vad jag skrivit! Nu väntar andra utmaningar!

 

 

Håkan Hellström konsert i bakgrunden genom fönstret, tre sovande tjejer, själv är jag utsträckt på madrassen lite sliten efter dagens traillopp men så nöjd!

Nostalgi. Har dessa dagarna tillbringat mycket tid med min 7 månaders systerdotter. Så mysigt och vilka tillbaka blickar till mina egna flickors bebistid. Kladdetstidsålder med lika mycket mat utanpå kroppen som inuti. Ett barn som kryper och reser sig mot allt och som man måste passa hela tiden. Jag har gjort det…och uppskattar ännu mer att mina tjejer är så självgående och kompetenta. 

Det är härligt att minnas men härligare att leva i nuet! Och som avslut, allt har sin tid!